Den heliga Jungfrun talar till bruden och säger: »Min Sons brud, du hälsade mig och jämförde mig med en bikupa. Jag var förvisso en bikupa, ty min kropp var endast såsom trä i min moders sköte, innan den förenades med själen. Efter min död var min kropp också såsom trä, sedan den skilts från själen, ända tills Gud upphöjde min själ med dess kropp till gudomen. Detta trä blev till en bikupa, när detta välsignade bi, Guds Son, kom ned från himmelen och den levande Guden nedsteg i min kropp.

I mig var förvisso den ljuvaste och finaste vaxkaka, som på alla sätt var beredd att mottaga en den sötaste honung: den Helige Andes nåd. Denna vaxkaka blev fylld, när Guds Son kom in i mig med sin makt, kärlek och ärbarhet. Han kom med makt, ty han var min Herre och Gud. Han kom med kärlek, ty för den kärleks skull, som han hade till själarna, tog han mandom och led på korset. Han kom med ärbarhet, ty all Adams synd var avlägsnad från mig. Sålunda tog Guds ärbaraste Son den ärbaraste lekamen.

Och liksom biet har en gadd, med vilken det dock ej stinger om det icke är tvunget, så har min Son rättvisans stränghet, vilken han dock ej utövar utom då han retats till vrede över synderna. Detta bi blev illa lönat. Ty för sin makt blev min Son överlämnad i de ondas händer. För sin kärlek antvardades han i de grymmas händer. För sin ärbarhet blev han blottad och obarmhärtigt gisslad. Välsignat vare alltså detta bi, som av mitt trä gjorde sig en bikupa och så rikligt fyllde den med sin honung, att den beska smaken borttages ur allas mun genom den sötma som givits mig.»