Sonen talade till bruden: »Ehuru jag vet allting, må du dock med dina egna ord säga mig, hurudan din vilja är». Genast svarade å brudens vägnar den ängel, som var given henne till en beskyddare: »Hennes vilja är såsom det läses: 'Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden'.»

Herren svarade: »Det är detta som jag kräver och vill; detta är den tjänst, som är mig allra välbehagligast. Du, min brud, bör alltså vara såsom ett väl rotfäst träd, vilket ej behöver frukta för tre kommande onda ting. För det första kan trädet ej undergrävas av mullvaden, om det är väl rotat. För det andra kullslås det ej av vindarna. För det tredje torkar det icke bort i solens glöd.

Detta ditt träd är din själ. Hennes förnämsta rot är den goda, efter Guds vilja danade viljan. Från denna viljans rot utgå lika många dygder som det finns rötter i trädet. Den förnämsta roten, varifrån de andra rötterna grena ut sig, bör vara stark och tjock och dessutom djupt rotad i jorden. Sålunda bör din vilja vara stark i tålamodet, tjock i den gudliga kärleken, djupt rotad i den sanna ödmjukheten. Om din vilja är rotfäst på detta sätt, behöver den icke frukta mullvaden.

Vad betecknar mullvaden, som kryper under jorden, om icke djävulen, vilken osynlig strövar kring själen och oroar henne? Om viljan är ostadig och i avsaknad av tålamod, gnager han sönder dess rot med sina bett och klyver den, i det han sänder in onda begär och tankar i ditt hjärta, förleder din vilja till mångahanda ting och kommer dig att åtrå något, som är emot min vilja. När så den förnämsta roten är skadad, skadas alla de andra rötterna, och stammen förtorkar. Detta betyder, att om din vilja och ditt begär bli fördärvade, då befläckas även de andra själsförmögenheterna och misshaga mig.

Ja, för den onda viljans skull vore du (såframt den ej förbättras genom bot) värd att underkastas djävulens herravälde, även om viljan ej förverkligas i gärning. Om viljans rot däremot är stark och tjock, då kan mullvaden visserligen gnaga men ej sönderskära, och efter gnagningen växer roten ånyo till och blir starkare.

Om din vilja alltså städse är stark i motgångar och medgångar, så kan djävulen visserligen gnaga den, d. v. s. ingiva onda tankar, men om du står emot dem och ej samtycker med din vilja, så lända de dig icke till straff utan de skola, för ditt tålamods skull, lända dig till desto större förtjänst och till dina dygders fullkomning. Om det till äventyrs skulle hända dig, att du genom otålighet eller någon oförutsedd händelse faller i synd, stå då raskt upp igen genom ånger och botgöring, så skall jag förlåta dina synder samt giva dig tålamod och styrka att härda ut under djävulens ingivelser.

För det andra behöver icke trädet, om det är väl rotat, frukta vindarnas anlopp. Detta betyder, att om din vilja rättar sig efter min vilja, så behöver du icke göra dig bekymmer över världsliga motgångar, vilka äro såsom en vind, utan tänka för dig själv: 'Måhända gagnar det mig att lida vedervärdigheter'. Du bör icke bliva bedrövad över det förakt och den smälek du får lida, ty jag kan upphöja och nedtrycka vem jag vill. Du bör heller icke sörja över kroppens lidande, ty jag kan slå och hela och jag gör ingenting utan orsak. Den, vars vilja är emot mig, han lider här i denna världen, emedan han icke kan förverkliga det han vill, och därtill skall han i det kommande livet straffas för sin onda vilja. Men om han antvardade sin vilja åt mig, då skulle han lätt fördraga allt som inträffade.

För det tredje behöver ett väl rotat träd icke frukta den starka solvärmen, d. v. s. de, vilkas vilja är fullkomnad, förtorka icke i sin Gudskärlek för världskärlekens skull och dragas icke bort från Gudskärleken av någon ond ingivelse. Men de, som äro ostadiga, deras själar föras snabbt bort från det goda, de påbörjat, och från Gudskärleken, antingen genom djävulens frestelse eller genom någon världslig motgång eller genom kärlek till världen; ja så går det, emedan de onyttigt åtrå det fåfängliga.

Den mannen, som du tänker på, är icke något gott träd. Hans förnämsta rot är brusten, nämligen 'Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden'. Han tog på sig det återhållsamma livets stränghet, men kärlekens glöd falnade hos honom. Jag hjälpte honom för min moders böners skull, ty han hade tre ting: fattigdom på gods, sjukdom i lemmarna och brist i vetandet. Det var min vilja, att om han tåligt härdat ut i dessa tre, så skulle han ha fått evigt överflöd, evig hälsa och skönhet och även kunskapen om Gud och skådandet av Gud.

Jag hjälpte honom till att erhålla detta genom att förläna honom styrka i det andliga och genom att låta honom förstå vad jag ville. Men hans vilja står i strid med min. Matt och likgiltigt begär han hjälp. Han ängslas nämligen för fattigdomen, men icke för min skull utan för sin egen nyttas skull. Han ängslas även för sjukdomen, ty han är rädd för att lida smärta. Han ängslas även för sitt ringa vetande, ty han fruktar att bli föraktad av andra. Därför fick han genom mitt hemliga vetande efter sin vilja hjälp i de tre ting som vållade honom bedrövelse.

Han har nämligen nu större överflöd än förut, då han blott hade kroppens nödtorft; han har ock större vetande och större anseende. Fördenskull har han, när den djävulska mullvaden når honom med sin frestelse, anledning att befara ett fall, ty viljan, den förnämsta roten, är brusten. Om världskärleken blir varm i honom, kommer han snart att förtorka i det goda och fortskrida till vinningslystnad. Men om bedrövelse drabbar honom, då ängslas han på alla sätt, liksom ett vindpiskat träd, stadig i intet utan missnöjd och klagande över allt. Om heder tillfaller honom, då känner han icke mindre bekymmer: han grubblar då över hur han skall kunna behaga alla, hur han skall kunna kallas god av alla och visligen kunna möta allt som inträffar. Se, huru mycken ostadighet som härrör från den skadade rotens ostadighet!

Men vad skall jag göra? Jag är såsom en god örtagårdsmästare, i vars örtagård finnas många ofruktsamma träd och få goda. Om alla de goda träden nedhögges, vem skulle då gå in i trädgården? Men om alla de ofruktsamma träden rycktes upp med rötterna, så skulle trädgården se mycket ful ut av allt grävandet i jorden. Om jag alltså befriade alla goda människor från köttet och förde hem dem till mig, vem skulle då inträda i den heliga Kyrkan?

Och om jag toge bort alla onda på ett ögonblick, då skulle många fula uppgrävningar ske i trädgården, och alla skulle då tjäna mig av fruktan för straff och ej av kärlek. Därför gör jag såsom en god inympare, vilken ympar en telning på den torra stammen och sedan, när telningen vuxit till och blivit riktigt rotfäst, kastar det torra i elden. Så skall jag göra: jag skall anlägga en ljuv plantering med dygdens telningar, och när dessa vuxit till, skall jag hugga bort det förtorkade och kasta det i elden, och jag skall rensa min trädgård, så att intet ofruktsamt stannar kvar, vilket skulle kunna hindra de nya, fruktbärande plantorna.»