Bruden såg, hur två djävlar, lika varandra till alla lemmar, stodo inför den gudomliga domstolen. Deras munnar voro öppna såsom vargars, deras ögon lågande som glas, vilket brinner inuti, deras öron hängde ned såsom hundars, deras magar voro tjocka och uppsvällda, deras händer voro såsom gripars klor, deras ben voro utan leder, deras fötter voro såsom stympade och avskurna såsom på mitten. En av dem sade till domaren: »Domare, döm att denne riddares själ, som är lik mig, må förenas med mig och bliva min hustru!»

Domaren svarade: »Säg, vilken rättighet och vilket skäl du har därtill!»
Djävulen sade: »Jag frågar först dig (ty du är rättvis): om man finner något djur, som är likt ett annat, brukar man då icke säga, att det djuret är av lejonets eller vargens släkte eller något liknande? Vilket släkte tillhör väl denna själ, så frågar jag nu: är hon månne lik änglarna eller djävlarna?»

Domaren svarade honom: »Hon är icke lik änglarna utan dig och dina likar; det synes tydligt». Då sade djävulen liksom på hån: »Då denna själ blev skapad av din smörjelses, d. v. s. din kärleks, glöd, var hon lik dig. Men emedan hon försmått din sötma, är hon nu min med trefaldig rätt. För det första emedan hon är mig lik till beskaffenheten. För det andra emedan vi hava likartad smak. För det tredje emedan vi hava en och samma vilja.»

Domaren sade: »Ehuru jag vet allting, må du likväl, för denna min närvarande bruds skull, säga mig, på vilket sätt denna själ är dig lik till beskaffenheten».
Djävulen svarade: »Liksom vi hava likartade lemmar, så hava vi ock likartade beteenden. Våra ögon äro öppna; dock se vi intet. Jag vill förvisso icke se något, som hör till dig eller din kärlek. Lika litet ville hon, när hon kunde, se det som hör till dig och till själens frälsning, utan hon gav endast akt på det angenäma och förgängliga. Vi hava även öron, och dock höra vi intet som är till vårt gagn. Hon ville icke lyssna till någonting som tillhör din heder, och likaså är allt ditt bittert för mig. Därför skall din ljuvlighets och godhets röst aldrig intränga i våra öron, till vår hugnad och vårt gagn. Våra munnar äro vidöppna.

Liksom hon hade sin mun öppen till all världens ljuvligheter men stängd för dig och din heder, så har jag min mun öppen till ditt förnärmande och bedrövande, och jag skulle aldrig hålla den tillbaka från att skada dig, om det vore möjligt för dig att bedrövas eller lida förminskning i din ära. Hennes händer äro såsom gripar, ty allt vad hon kunde få av det timliga, det höll hon till sin död, och hon skulle ha hållit det ännu längre, om du låtit henne leva längre. Så håller ock jag alla dem, som komma i mitt väldes händer, så fast att jag aldrig skulle släppa dem, om icke din rättvisa berövade mig dem mot min vilja.

Hennes buk är uppsvälld, ty hennes lystnad utspändes utan mått och gräns; den fylldes men mättades ej, ja så stor var hennes lystnad, att om hon kunnat erhålla hela världen för sig allena, så hade hon gärna arbetat på detta, och hon hade ändå velat regera i himmelen. En liknande vinningslystnad har jag. Ty om jag kunde få alla själar i himmelen och på jorden och i skärselden för mig allena, så skulle jag gärna bemäktiga mig dem. Och om blott en enda själ funnes kvar, så skulle jag i min lystnad icke skona henne från plågorna. - Hennes bröst är iskallt liksom mitt, ty hon hade ingen kärlek till dig, och dina förmaningar smakade henne aldrig.

Lika litet hyser jag någon kärlek till dig, nej jag hatar dig så, att jag beständigt skulle vilja dräpas under de bittraste dödskval och alltid väckas till liv igen för att lida samma plågor, om jag därigenom kunde uppnå att du dödades (såframt det nu vore möjligt, att du dödades). Våra ben äro utan leder, ty vi hava en och samma vilja. Ty ända från min skapelse rörde sig min vilja emot dig, och jag ville aldrig vad du ville. Likaså var hennes vilja ständigt motsträvig mot dina bud. Våra fötter äro liksom stympade, ty liksom man med fötterna skrider fram till kroppens nytta, så skrider man genom kärlekens åstundan och goda gärningar fram till Gud.

Så ville denna själ aldrig någonsin skrida fram till dig, varken genom åstundan eller gärning, lika litet som jag. Alltså äro vi alldeles lika till lemmarnas beskaffenhet.
Vi hava ock likartad smak. Ty ehuru vi veta, att du är det högsta goda, smaka vi ej huru ljuv och god du är. Eftersom vi alltså äro lika i allt, så döm att vi måtte förenas!»

Då talade inför Herren en ängel och sade: »Herre Gud, sedan denna själ blivit förenad med kroppen, följde jag henne alltid och skilde mig icke från henne, så länge jag kunde finna något gott hos henne. Men nu lämnar jag henne såsom en säck, vilken är tom på allt gott. Hon hade kort sagt tre onda ting. För det första höll hon dina ord för osanning. För det andra höll hon dina domslut för falska. För det tredje räknade hon din barmhärtighet för intet, ja den var såsom död för henne. Denna själ levde i äktenskap; hon hade endast en hustru och beblandade sig icke med andra kvinnor, och denna äktenskapliga trohet höll hon icke för gudlig kärleks och gudsfruktans skull utan emedan hon så ömt älskade sin hustrus kropp, att hon ej åstundade att njuta andras kroppar.

Hon hörde mässor och deltog i gudstjänster, men ej av fromhet utan för att ej vara skild från andra kristna och uppmärksammas av dem. Hon gick i andras sällskap till kyrkan i den avsikten och av det skälet, att du skulle förläna henne kroppens hälsa, världsliga rikedomar och hedersbetygelser och bevara henne från sådant, som av människorna kallas olyckshändelser. O Herre, åt denna själ gav du allting i världen och mer än hon förtjänade. Du gav henne ju vackra barn, kroppslig hälsa och rikedomar, och du bevarade henne från de olyckor som hon var rädd för. I din rättvisa tillfredsställde du hennes begär, ja så mycket att du lönade henne hundra mot ett och icke lämnade någonting obelönat. Därför lämnar jag henne nu tom på allt gott.»

Då inföll djävulen: »O domare, då hon alltså följde min vilja och du hundrafalt gäldade henne allt vad hon borde hava av dig, så må du fälla det domstolsutslaget, att vi förenas. Månne det icke är skrivet i din lag, att om det finns en vilja och ett äktenskapligt samtycke, så kan en laglig förening ske? Så är det mellan oss, ty hennes vilja är min, och min är hennes. Varför kunna vi då icke förenas med varandra?»

Domaren sade: »Må själen själv tillkännagiva sin vilja och säga, vad hon tycker om att bli förenad med dig».
Själen svarade domaren: »Hellre vill jag lida helvetets kval än komma till himmelens fröjd, där du, Gud, skulle kunna hava hugnad av mig. Du är mig så förhatlig, att jag föga bryr mig om mina plågor, bara du icke får någon hugnad».

Då sade djävulen till domaren: »En sådan vilja har även jag. Jag ville hellre plågas evinnerligen än komma till härligheten, ty om jag komme dit, skulle du kunna hava hugnad därav.» Domaren sade då till själen: »Din vilja är din domare, och enligt den skall du dömas».

Nu vände domaren sig till mig, som såg allt detta, och sade till mig: »Ve denne! Han är sämre än rövaren. Hans själ var nämligen fal. Han åstundade kroppens orenlighet och bedrog sin nästa. Därför ropa människornas röster hämnd över honom, änglarna vända bort ansiktet från honom, och helgonen fly hans sällskap.»

Och djävulen nalkades denna själ, som var lik honom, och sade: »O domare, se här är jag och jag. Själv är jag ond i min ondska; jag är icke återlöst och skall aldrig återlösas. Men han är så att säga mitt andra jag, ty ehuru han är återlöst blev han lik mig och lyder nu hellre mig än dig. Tilldöm mig därför denna själ!»

Domaren sade: »Om du ödmjukade dig, skulle jag ändå giva dig härligheten, och om denna själ på sitt yttersta hade bett om förlåtelse och föresatt sig att göra bättring, så skulle hon aldrig ha kommit i dina händer. Men emedan hon framhärdade i att lyda dig ända till slutet, därför är det rättvist, att hon blir din för evigt. Dock skall det goda, som hon möjligen gjort under sitt liv, hålla din elakhet tillbaka, så att du ej kan plåga henne så mycket du vill.»

Djävulen utropade: »Alltså är hon min! Hennes kött skall, såsom det brukar sägas, vara mitt kött (låt vara att jag ej är köttslig), och hennes blod skall vara mitt blod». Och djävulen syntes fröjda sig mycket häröver och begynte klappa händerna. Domaren sade till honom: »Varför fröjdar du dig så, och vad glädje har du av en själs förtappelse? Säg det medan min här närvarande brud hör på! Visserligen vet jag allting, men denna min brud kan icke fatta det andliga utan liknelse. Svara!»

Då sade djävulen: »När denna själ brinner, då brinner jag desto mera och häftigare, och när jag antänder henne, så tändes jag själv mycket värre. Men att du återlöst henne med ditt blod och älskat henne så högt, att du, Gud, utgav dig själv för henne, och jag ändå kunnat snärja henne - det gläder jag mig åt.» Domaren svarade: »Din ondska är stor. Men se dig omkring! Jag tillåter dig att se.» Och se, den fagraste stjärna steg upp till himmelens höjd, och när djävulen fick se den, blev han tyst. Herren sade till honom: »Vem är den lik?»

Djävulen svarade: »Den är mera strålande än solen, liksom jag är svartare än rök. Den är fylld av all ljuvlighet och gudlig kärlek, medan jag är full av all ondska och bitterhet.» Herren sade: »Hur upptager du detta, och vad ville du giva för att den skulle komma i ditt våld?» Djävulen svarade: »Alla själar, som kommit till helvetet ända från Adams tid och till nu, vill jag gärna giva för att få den, och jag ville dessutom lida ett så grymt kval, att om spetsarna på oräkneliga svärd fästes i en pelare så tätt, att det icke vore en nåls avstånd mellan spets och spets, så ville jag gärna vandra över dessa svärdsuddar från himmelens höjd ända ned till helvetet, om blott denna stjärna kunde komma i mitt våld».

Herren svarade: »Du känner en väldig ilska mot mig och mina utvalda. Jag är så kärleksfull, att om det vore möjligt för mig att ännu en gång dö, så skulle jag gärna vilja lida en sådan pina för varje själ och för varje oren ande som jag en gång led på korset för alla själar, så att det icke funnes en enda oren ande kvar. Men du är så avundsam, att du icke vill att en enda själ skall komma till mig.»

Sedan sade Herren till den goda själ, vilken såg ut som en stjärna: »Kom, min utvalda, till den glädje, som du åstundat! Kom till den ljuvlighet, som aldrig skall ha något slut! Kom till din Gud och Herre, som du åtrått så! Jag skall giva dig mig själv, vari all godhet och all ljuvlighet är. Kom till mig från världen, som liknar smärta och kval emedan det blott bor elände däri.»

Och vänd till mig, som skådat allt detta i anden, sade Herren: »Se, dotter, allt detta har inför mig skett på ett ögonblick, men emedan du utan liknelse ej kan fatta det andliga, därför visar jag dig detta så, att människan måtte förstå, hur sträng jag är emot de onda och hur mild emot de goda.»