Maria talade: »Min Son är lik en konung, som hade en stat, vari sjuttio hövdingar funnos. I vars och ens län fanns endast en, som var konungen trogen. När dessa trogna sågo, att endast död och fördömelse väntade de otrogna, skrevo de till en fru, som var konungens förtrogna väninna, och bådo henne, att hon skulle bedja för dessa samt ingiva konungen att skriva förmanande ord till dem, så att de skulle upphöra med sin halsstarrighet.

När frun talade med konungen och bad för dessa otrogna människors räddning, svarade han henne: 'Intet återstår dem utom döden, och den äro de värda. Dock skall jag, för dina böners skull, skriva två ord till dem. I det första ordet märkas tre ting: för det första den fördömelse, som de förtjäna; för det andra fattigdom; för det tredje den skam och vanära, som de äro värda för sina gärningar. Det andra ordet är, att var och en, som ödmjukar sig, skall få nåd och åtnjuta livet.'

När det brev, som innehöll dessa två ord, nått de otrogna, sade några av dem: 'Vi äro lika starka som konungen, och därför kunna vi försvara oss'. Andra sade: 'Vi bry oss varken om livet eller döden, och vad som blir vår lott, det bekymrar oss icke stort'. Andra sade: 'Falskt och uppdiktat är det, som vi hava hört, ty detta ord har aldrig utgått från konungens mun'. När de trogna förnummit dessa svar, skrevo de för andra gången till den fru, som var konungens förtrogna, och sade: 'Dessa otrogna tro ej konungens eller våra ord.

Bed därför konungen, att han sänder dem något särskilt trovärdighetstecken, så att de tro att brevet härrör från konungen.' När konungen hörde detta, sade han: 'Två ting höra särskilt till konungen, nämligen kronan och skölden. Kronan kan ingen bära förutom konungen, och skölden stiftar fred mellan dem som tvista. Därför skall jag skicka dem dessa två ting, så att de kanske tro mina ord och upphöra med sin ondska.'

Denne konung betecknar ingen annan än min Son, som är ärans konung samt Guds Son och min. Han har en stat, nämligen världen, och där finnas sjuttio språk, vilka äro såsom sjuttio län. Och i varje språk finnes det en vän till min Son; d. v. s. det finns intet språk, där det icke finns några vänner till min Son - de betecknas med en för trons och kärlekens enhets skull. Jag är den fru, som är konungens förtrogna, och till mig ha mina vänner, som sett att elände hotar världen, sänt sina böner, i det de bedit, att jag måtte blidka min Sons vrede över världen. Och min Son, bevekt av mina och helgonens böner, sände till världen dessa ord av sin mun, vilka från evighet varit i hans förutvetande.

För att de skulle anses vara trovärdiga och ej uppdiktade, utverkade jag såsom ett tecken konungens krona och sköld: kronan för den makt över de onda andarna, som skall givas åt en; skölden för det fridens verk, som skall givas åt en annan, nämligen att förvandla de tvistandes hjärta till ett hjärta och upptända ömsesidig kärlek i dem. Min Sons ord äro blott såsom två ord, ty i allt vad han säger finnas blott dessa två ting: fördömelse över dem som förhärda sig och barmhärtighet mot dem som ödmjuka sig.»

Sedan talade Sonen till modern: »Välsignad vare du! Du är såsom den moder, vilken skickas ut för att taga hustru åt sin son. Så sänder jag dig till mina vänner, som förena de utvaldas själar med mig i ett andligt äktenskap, ett sådant som höves Gud. För din stora barmhärtighet och kärlek, varmed du så glödande älskar själarna, giver jag dig makt över denna krona och sköld, att du kan giva dem ej blott åt dessa två utan även åt vilka andra du vill. Du är full av barmhärtighet, och därför drager du all barmhärtighet från mig till syndarna. Välsignad vare envar, som tjänar dig; han skall varken övergivas i döden eller i livet.»

Sedan talade modern åter till bruden: »Det är skrivet, att Johannes Döparen gick före min Sons anlete, som ej alla sågo, eftersom han var i öknen. Så går ock jag med min barmhärtighet före min Sons förfärliga dom, som skall komma. Säg därför å mina vägnar till honom, som har kronan, att så ofta han i sig förnimmer min Sons ande och glöd, som han är van, så må han över den besatte läsa dessa ord: 'Genom Gud Fader, som jämte Sonen och den Helige Ande är alltings skapare och domare, han som sände sin välsignade Son med sig själv till Jungfru Marias sköte för vår frälsnings skull, bjuder jag dig, orene ande, att du till hans ära och för Jungfru Marias böners skull viker från denna Guds skapade varelse, i hans namn, som blev född av jungfrun, Jesus Kristus, som är en Gud med Fadern och den Helige Ande'. Säg därefter å mina vägnar till den andre, som har skölden: 'Du sände mig ofta som ditt bud till Gud, att jag skulle bedja till min Son för dig.

Nu beder jag dig, att du går såsom mitt bud till Kyrkans överhuvud, ty även om Lucifer skulle sitta där, skola min Sons ord fullbordas enligt hans vilja. Men när han anlänt till Frankrike och furstarna kommit samman inför honom, då må han låta dem lyssna till dessa ord: 'Gud, som jämte Fadern och den Helige Ande är alltings skapare, han som värdigats nedstiga till Jungfruns sköte och förena sin gudom med mandomen utan att dock skilja sig från gudomen, han som älskade människan så, att han, när han såg spjutet, de vassa spikarna och alla dödsredskapen framför sig, hellre ville dö och uthärda alla dödens ohyggliga redskap, låta sina senor sönderskäras och sina händer och fötter genomborras än övergiva den kärlek, som han hade till människan, han må för sin pinas skull förena eder till ett hjärta, I som hittills voren söndrade'. Sedan må han, såsom min Ande skall ingiva honom, inför dem utmåla helvetets kval, de rättfärdigas glädje och de ondas vedergällning.»