Guds Son talar till bruden: »Du såg denne avlidne munks själ i skepnad av en stjärna, och med rätta, ty i sitt liv var han klar och brinnande som en stjärna. Han älskade ju mig framför alla skapade ting och levde i iakttagandet av sin föresats. Denna själ visades dig redan innan hon dog, i det tillstånd vari hon befann sig när hon visades för dig, och det var när hon kom till sitt livs gräns och när de sjukdomstecken, som förebådade döden, voro för handen. När hon nalkades gränsen mellan livet och döden, kom hon till skärselden, och denna skärseld var hennes kropp, där hon renades med smärta och sjukdom. Därför visades hon dig såsom en stjärna i ett öppet käril; hon brann nämligen i min kärlek, och fördenskull är hon nu i mig och jag i henne.

Ty liksom stjärnan, om hon kommer i en rikligare och mera strålande eld, icke synes mera, så är hon nu innesluten i mig och jag i henne och skall fröjdas i den outsägliga härlighet, som aldrig skall hava ett slut. Men när hon var i sin skärseld, då brann denna stjärna av sådan kärlek till mig och jag till henne, att hon ansåg den våldsamma kroppsliga smärtan vara mycket lätt. Hennes glädje började i lidandet och växte ut till den eviga glädjen. Detta såg djävulen och ville finna sig ha någon rättighet till henne, och för den kärleks skull, som denna själ hyste till mig, hade han gärna undvarit alla andra själar, om han blott kunnat få denna.

Det visades dig även en annan själ, vilken djävulen äger med nio rättigheter. Eftersom jag förut visat dig hennes dom, vill jag nu visa dig hennes straff. Inför Gud sker allting såsom på ett ögonblick, men lekamligen kan det icke uppenbaras eller höras utan att man använder sig av en utförlig liknelse. När dennes själ alltså kommit till straffets boning, löpo genast sju djävlar emot henne inför sin hövding, och de sade: 'Vi hava rätt till denna själ'. Först sade högmodets djävul: 'Hon är min, ty hon ansåg ingen för sin like utan ville vara förmer än alla andra, såsom ock jag vill'.

Den andre, lystnadens djävul, sade: 'Hon kunde aldrig fyllas och mättas, vilket ej heller jag kan, och därför är hon min'. Den tredje, olydnadens djävul, sade: 'Hon var bunden till tukt och lydnad, men hon var i allt olydig Gud och lydig sitt kött; därför är hon min'. Den fjärde, nämligen frosseriets djävul, sade: 'Genom att på olovliga tider äta och dricka, såsom jag rådde henne, gick hon till överdrift och ville icke idka någon avhållsamhet; därför är hon min'.

Den femte, nämligen den fåfänga ärans djävul, sade: 'Hon sjöng för fåfäng ära och ett fåfängt namn, och när hennes röst något litet tyngdes ned och tröttades, då höjde jag den, kom den glatt till bistånd och hjälpte den'. Den sjätte djävulen, nämligen egendomens, sade: 'Hon borde ha varit fattig i världen och ingenting ägt, men i stället samlade hon såsom myran vad hon kunde och ägde det utan att fråga sin förman om lov, och därför är hon min'. Den sjunde djävulen, nämligen föraktet för klosterlivet, sade: 'Av klosterregelns tukt var hon förpliktad att i alla sina handlingar iakttaga de föreskrivna tiderna, men i stället gjorde hon allt på oordnat vis: hon åt och drack när hon ville, hon sov och vakade och talade när det behagade henne, och allt gjorde hon utan regeltukt, och därför är hon min'.

Då sade djävlarnas hövding, talande liksom i en liknelse: 'Emedan du, högmodets djävul, ägt henne utvärtes och invärtes, må du gå in i henne och pressa henne så hårt (som det vore möjligt, om det andliga hade lemmar och vidlådde det kroppsliga) och trycka henne så kraftigt, att hjärnan tränger ut jämte ögonen och märgen flödar ut ur lederna och alla lemmarna lossna'. Till den andre, d. v. s. lystnadens ande, sade han: 'Du ägde honom efter din vilja, och aldrig mättades han.

Gå fördenskull in i honom med en hetta, som är värre än etter och mera glödande än smält bly, och bränn honom jämmerligt: liksom det vin, som hälles in överst i ett glaskärl med många rör, tränger in och uppfyller alla tomrummen, så må din giftiga glöd, het som smältande bly, tränga in i alla hans lemmar och brinna däri förutan ände.' Till den tredje, d. v. s. till olydnadens ande, sade han: 'Du ägde honom och rådde honom till allt det som var emot hans klosterlöfte, och han lydde dig mera än sin Gud.

Gå fördenskull in i honom såsom det vassaste svärd och förbliv lika oskiljaktigt i honom som det svärd, vilket är instucket i hjärtat och varken kan ryckas ut däruppe eller därnere utan sitter orörligt kvar till odräglig pina.' Till den fjärde, d. v. s. till frosseriets ande, sade han: 'Han samtyckte till dina maningar till omåttlighet. Krossa honom därför mellan dina tänder och slit sönder hans hjärta, så att var och en av de nyss uppräknade andarna, nämligen högmodets, lystnadens, olydnadens och frosseriets andar, måtte få en del av hans hjärta och pina den, så att den ständigt förminskas men aldrig förtäres.'

Till den femte, d. v. s. till den fåfänga ärans ande, sade han: 'Gå in i honom och låt honom aldrig hava vila för sin klagosång. Må aldrig något annat än jämmer framgå ur hans mun. All glädje och förnöjelse, som han sökte i världen, må förvandlas till gråt och evinnerligt elände för honom.' Till den sjätte, d. v. s. till egendomens ande, sade han: 'Gå in i honom, plåga honom med bitterhet och kom honom att sakna de njutningar han sökte; i stället för dem skall han hava outsäglig skam, obeskrivlig fördömelse och evig vanära'. Till den sjunde, d. v. s. till den ande, som ingav honom att förakta sin ordensregel, sade han: 'Emedan alla hans tider voro oordnade, skall nu en tid komma för honom, som aldrig skall sluta, och i den skall han lida köld och hetta utan ände'.

Då visade sig i samma ögonblick inför djävlarnas furste två andar, vilka sade: 'Även vi hava andel i denna själ'. Den första sade: 'Han var präst och levde dock ej som präst; därför har jag andel i hans själ'. Den andra djävulen sade: 'Han hade en grundval i sitt huvud, där ärans krona borde ha stått; denna krona hade han ej, och därför är hans själ min'. Hövdingen svarade: 'I stället för det hedervärda prästnamnet skall han få ett annat namn och kallas Satan, och eftersom han föraktade att hava ärans krona, skall fördömelsens smälek och evig förkastelse sättas i kronans ställe'.»

Sedan talade Herren till bruden: »Se, min brud, vilka olika vedergällningar! Båda dessa själar hade bekänt sig till samma levnad, men i vedergällning blevo de mycket olika. Vet du, varför jag visar dig detta? Jo, för att de goda måtte styrkas och för att de onda, när de veta sin dom, måtte upphöra med sitt onda liv. Sannerligen säger jag dig, människorna av denna klosterlevnad hava i hög grad vänt sig bort ifrån mig. Du kan förstå detta bättre genom en liknelse. Jag är lik en husbonde, vilken städslade sig arbetare och gav dem spade till att gräva med i jorden, skyffel till att kasta upp jorden ur dikena och tunna till att bära bort jorden i. Omsider föraktade dessa arbetare husbondens bud, buro tillbaka redskapen till honom och sade: »Spaden är icke vass nog, och jorden är alltför torr; vi kunna ej arbeta i den.

Skyffeln är för tunn och förmår icke hålla jorden. Tunnan är för tung och därför mycket mödosam för oss att bära. Så handla dessa renlevnadsmän emot mig. Att jag gav en spade åt arbetarna, det betyder att jag åt dessa människor gav myndighet att förkunna mina ord och makt att gräva de jordiska hjärtana med min fruktan. Men nu kasta de denna spade och gripa en ny, ty de vända mina ord och inrättningar till lättnad för kroppen för att kunna behaga människor och föröka sina rikedomar. De anse, att människornas hjärtan numera äro hårda och att Herrens ord icke äro skarpa nog till att uppväcka fromhet, och därför framlägga de det angenäma för människorna. De fördölja min rättvisa, de underlåta att näpsa synden, och därför vila deras åhörare tillitsfullt i synden och göra endast slapp bot för sina synder.

Att jag gav dem en skyffel, varmed de skulle kasta upp jorden ur diket, det betyder att de skulle älska ödmjukheten och fattigdomen. Men denna skyffel är dem nu för tunn, ty de säga: 'Om vi icke skola hava någonting, vad skola vi då leva av? Om vi förnedra oss så djupt, vem vill då taga emot oss?' Så bedragas de av sin falska förtröstan och övergå andra lika mycket i högmod som de borde vara ödmjukare än andra. Jag gav dem även så att säga en tunna att bära bort jorden i, d. v. s. jag ville, att de skulle avhålla sig från det som är angenämt för kroppen. Men den kastade de för mina fötter, i det de sade: 'Om vi leva i sådan möda, som våra fäder ha levat, då duka vi under, och om vi öva en så sträng avhållsamhet, då bliva vi föraktade av alla'. Sålunda blir allt det goda, som hör till klosterlivet, tungt för dem, och i stället göra de det som behagar dem.

Men vad skall jag nu göra, när mina redskap förkastas och man vägrar att arbeta för mig? Jo, jag skall säga till dem: 'Leven enligt eder vilja och sköten edert eget arbete; då skolen I skörda eder frukt, d. v. s. vinna världens heder i stället för den eviga äran, världens rikedom och vänskap i stället för den eviga och världens vällust i stället för den ljuvlighet som aldrig slutar. Jag svär i min sanning, att icke ett enda av deras hus skulle stå upprätt, om jag icke hade fördrag med dem för två goda tings skull.

Det första är min moders förbön, hon som oavbrutet beder för dem jämte deras skyddspatron. Det andra är min rättvisa, ty ehuru jag för deras ondskas skull icke är skyldig att bevisa dem någon som helst barmhärtighet, så har jag dock fördrag med dem på grund av offrarnas gåvor, vilka behaga mig. De äro nämligen såsom redskap, varigenom andra vinna gagn. Genom deras förkunnelse och sång uppväckas stundom somliga till fromhet och få ingivelse att leva ett bättre liv, men sig själva kasta de ned i djupet, ty de tjäna såsom trälar och icke för den eviga lönens skull. De äro i sanning trälar, och det finns få, som äro annorlunda, ja så få, att man knappt kan finna en på hundra.»