Maria talar: »Det finns fyra slags människor, som hälsa mig. De första äro de, som lämna hela sin vilja och sitt samvete i mina händer; allt vad de göra, det göra de till min heder. Deras hälsning är mig såsom en högst ljuvlig och behaglig dryck. De andra äro de, som frukta straffet och avhålla sig från synden för sin fruktans skull; åt dem giver jag, ifall de trofast fortsätta att lova mig, förminskning av denna oriktiga fruktan och förökning av den sanna kärleken samt den vishet, varmed de lära sig att klokt och förståndigt älska Gud. De tredje äro de, som högljutt sjunga mitt lov men icke men någon annan avsikt än att deras timliga ära och förgängliga nytta måtte tillväxa.

Liksom en herre, till vilken någon gåva sändes, skickar något av samma värde tillbaka till givaren, så skall jag, emedan dessa begära det timliga och icke åstunda något ivrigare, giva dem vad de vilja och vedergälla dem i denna världen. De fjärde äro de, som låtsa sig vara goda och dock hava en syndig lusta; de synda i det fördolda, när de så kunna, på det att de icke må synas av människorna, och de tänka så: 'Jungfru Maria är god, och om hon blir åkallad, utverkar hon genast förlåtelse'. Dessa människors hälsningsrop behagar mig lika litet som ett käril, vilket utanpå är försilvrat men inuti fyllt av den mest stinkande träck, vars lukt ingen kan uthärda. Sådana äro somliga människor på grund av sin usla vilja att synda.»