Modern talar: »Från min ungdom tänkte jag städse på min Sons heder, och städse var min omsorg inriktad på hur jag skulle kunna täckas honom. Visserligen är all heder mindre hedervärd i den egna munnen, men jag talar dock icke detta på deras sätt, som söka sitt eget lov, utan till min Sons, min Guds och min Herres, heder. Han fäste på sällsamt sätt solen i stoftet och inneslöt en brinnande men dock ej förtärande eld i det torra samt frambragte den ädlaste och ljuvaste frukt utan fuktighet.»

Sedan vände hon sig till Sonen och sade: »Välsignad vare du, min Son! Jag är liksom den kvinna, vilken är bönhörd hos Herren och beder om misskund för de skyldiga och vanmäktiga. Sålunda beder jag till dig för min dotter, eftersom hon är blyg, ja jag beder för din brud, vars själ du återlöst med ditt blod, upplyst med din kärlek, uppväckt med din godhet och trolovat dig med genom din barmhärtighet. Jag beder dig, min Son, giv henne tre ting. För det första dyrbarare kläder, emedan hon är konungarnas konungs dotter och brud.

Om konungens brud saknar kunglig dräkt, blir hon ju föraktad av alla, och om hon befinnes mindre hövisk, blir hon föremål för skymf och tadel. Giv henne alltså kläder icke från jorden utan från himmelen, icke sådana som skina utanpå utan som invändigt stråla av kärlek och kyskhet. Giv henne dygdernas dräkt, så att hon ej behöver tigga om yttre ting utan har överflöd invärtes, ja kan lära och lysa även andra genom sin kostbara dräkt.

Giv henne för det andra finare kost, ty din brud är van vid grövre kost, men nu bör hon vänja sig vid din kost; den är en kost, som beröres men icke synes, som hålles men icke kännes, som mättar men är okänd för sinnena, som går in och är överallt. Den är din allravärdigaste lekamen, vilken förebådades av det tillredda påskalammet. Din mandom, som du tagit av mig, fullkomnade den underbart, och din gudom visar dagligen jämte din mandom, hur saligt detta är fullkomnat.

Min Son, giv denna kost åt din brud, ty utan den förtvinar hon liksom ett barn utan mjölk, utan den tynar hon, men med den och genom den får hon förnyade krafter till allt gott liksom en sjuk av mat. Giv henne för det tredje, min Son, den mera glödande anden, ty denna ande är den eld, vilken aldrig blivit upptänd och aldrig utsläckes, vilken gör att det angenäma man skådat förlorar sitt värde och att man hoppas på det tillkommande; giv henne denna ande, min Son!»

Då svarade Sonen: »Käraste moder, dina ord äro ljuvliga, men du vet ju, att den, som söker det höga, först må göra det som kräver styrka samt öva ödmjukhet. Därför äro tre ting nödvändiga för henne. För det första att hon har ödmjukhet, ty genom den erhålles det höga; hon må alltså veta, att det goda, som hon har, det har hon av nåd och icke av sina egna förtjänster. För det andra en tillbörlig tjänst, som vedergäller nådegåvornas givare.

För det tredje fruktan, så att hon ej må mista den nåd, som förunnats henne. På det att hon alltså må vinna och äga de tre första ting, som du begärt åt henne, må hon icke förgäta de tre senare. Det båtar ju intet att ha vunnit någonting, om man icke vet att man får äga det vunna, och om man förlorar det vunna, så pinar det sinnet mera, än om man aldrig hade vunnit och ägt det.»