När magister Mattias i Sverige, som författade prologen till denna bok, en gång predikade, ropade en väpnare såsom vansinnig och sade: »Om min själ icke kommer till himmelen, må hon gå som ett vilt djur och äta jord och trädens bark, ty långt är det till domedagen, och ingen själ får se Guds ära före denna dom!»

Bruden, som var närvarande och hörde detta, grät och sade: »O Herre, ärans konung, jag vet, att du är barmhärtig och mycket tålig. Alla de, som förtiga sanningen och dölja rättvisan, prisas i världen, men de, som hava och visa din nitälskan, försmås. Därför, o Herre, giv denne magister ståndaktighet och iver att tala!»

Då såg bruden i sitt sinnes hänryckning himmelen öppen och det brinnande helvetet, och hon hörde en röst, som sade henne: »Betrakta himmelen; betrakta själarna, i vilken härlighet de äro klädda! Säg alltså denne din magister: Detta säger ingen annan än din Gud, din Skapare och din Återlösare. Predika tryggt! Predika ståndaktigt! Predika både lägligt och olägligt! Predika, att de saliga och renade själarna få se Guds anlete! Predika ivrigt, ty du skall få samma lön som den son, vilken hör sin faders röst! Ifall du är osäker om vem jag, som talar, är, så vet, att jag är den, som avlägsnade dina frestelser ifrån dig.»

Efter att ha hört detta, såg hon ånyo helvetet. Förskräckt över dess fasor hörde hon en röst säga: »Frukta icke de andar som du ser. Deras händer, d. v. s. deras makt och styrka, äro bundna, och utan min tillåtelse förmå de icke mer än strået framför dina fötter. Vad tänka då människorna i sin förmätenhet, att jag icke skall utkräva straff över dem, jag som t. o. m. underkastar djävlarna min vilja?»

Bruden svarade: »O Herre, vredgas icke, om jag talar: Månne du, som är så barmhärtig, evigt pinar den som icke kan synda evigt? Människorna tro icke att detta är förenligt med din gudom, ty du upphöjer barmhärtigheten över domen, och människorna straffa icke i evighet dem, som förbryta sig emot dem.»

Anden svarade: »Jag är själva sanningen och rättvisan, jag vedergäller var och en efter hans gärningar, jag skådar i hjärtana och viljorna, och så högt som himmelen är över jorden, så långt äro mina vägar och min rättvisa från de dödligas råd och förstånd. Om människan icke bättrar sitt onda medan hon lever och kan, är det då underligt, att hon straffas där hon ingenting kan? Och huru skulle de människor kunna dväljas i min allrarenaste evighet, vilka städse vilja leva i evighet och städse synda? Därför skall den människa, som bättrar sin synd medan hon kan, dväljas hos mig i evighet, ty jag kan allting evärdeligen och lever i evighet.»