En riddare begärde råd av en spåkvinna, huruvida rikets män skulle göra uppror mot Sveriges konung eller ej, och det hände såsom spåkvinnan sagt. Efteråt berättade riddaren detta för konungen i Kristi bruds närvaro. När denna lämnat konungen, hörde hon genast i anden Kristi röst, som sade till henne: »Du har hört, hur riddaren begärde råd av spåkvinnan och hur hon förutsade, att fred skulle komma att råda. Säg därför till konungen, att detta skedde genom min tillåtelse för folkets vantros skull, ty djävulen kan i sin sluga natur utforska mycket av det framtida, vilket han bekantgör för dem, som fråga honom till råds, på det att han må kunna svika och bedraga dem, som äro honom trogna och mig otrogna.

Säg fördenskull till konungen, att sådana människor må utrotas ur de troendes samfund, ty de äro själarnas bedragare. De giva sig nämligen för timlig vinnings skull i djävulens tjänst, på det att många måtte vilseledas. Detta är icke underligt, ty när människan åstundar att veta mer än Gud vill att hon skall veta och vill skaffa sig rikedomar mot Guds vilja, då skickar djävulen, som frestar hennes sinne och ser att det är benäget för hans ingivelser, sina medhjälpare, d. v. s. spåkvinnor och andra trons fiender, genom vilka människan bedrages. Och medan man så vinner det lilla timliga, som man åstundar, förlorar man det eviga.»