I brudens närvaro bar en munk fram den bok, som heter Vitas Patrum, inför Sveriges konung och dennes rådgivare, läste därur, att många av de heliga fäderna bedragit sig genom alltför stor avhållsamhet och oklokt levnadssätt, och sade, att han fördenskull fruktade, att bruden måhända bedragit sig på liknande sätt. När hon sedan var försänkt i bön, hörde hon Kristus säga till henne: »Varför sade denne munk, att många helgon bedragit sig? I sanning, denna ordsäck sade som han ville men ej som han borde.

Ty inga av mina vänner, som visligen älskat mig, ha bedragit sig; endast de, som yvdes över sin avhållsamhet och sin rättfärdighet, höllo sig förmer än andra och icke ville lyda de ödmjuka, bedrogo sig. Och emedan denne munk bar fram boken om de heliga fäderna (de heliga fäder vilkas efterföljare han icke är) emot mig, så skall jag bära fram min rättvisas bok emot honom, och den, som nu prisas i sin visdom, han skall komma inför min visdom, och då skall han se i sitt samvete, att den sanna visheten icke ligger i höga ord utan i ett rent samvete och sann ödmjukhet.

O hur långt ha icke bekännarna av denna orden avlägsnat sig från sin faders fotspår, han vilken var såsom en uppbyggare av nedbrutna murar och såsom en man, den där går fram på de fullkomligas stigar.»