| Kristus beklagar sig inför bruden över alla jordens furstar och Kyrkans prelater därför att de icke vilja minnas och begrunda hans svåra smärtor och lidande eller bry sig om de vördnadsvärda platserna i det heliga landet, och han hotar dem med stränga straff, ifall de icke bättra sig. |
| Kapitel 16 |
|
Sedan sade Kristus (det var vid samma tillfälle) till sin brud, den heliga Birgitta: »Detta, som du nu sett, och annat, som jag lidit, fråga icke världens furstar efter, och ej heller bry de sig om de platser, där jag föddes och led. De äro nämligen lika en man, som har en plats, vilken är avsedd för vilda, otämda djur och i vilken han släpper sina jakthundar lösa, och som sedan finner glädje i att se på hundarnas och vilddjurens lopp.
|
| TILLÄGG |
|
Här följer den uppenbarelse, som den heliga Birgitta undfick i Famagusta.
Guds Son talar: »Denna stad är ett Gomorra, brinnande av kättjans, det slösande överflödets och fåfängans eld. Därför skola dess murar ramla, den skall övergivas och förödas, och dess invånare skola utvandra och sucka av sorg och bedrövelse och dö bort. Och dess skam skall nämnas i många länder, ty jag är vred på dem.» Om hertigen, som var medveten om sin broders död. Kristus talar: »Denne visar fräckt och öppet sitt övermod, skryter över sin lösaktighet och frågar icke efter vad han gjort mot sin nästa. Därför skall jag, om han icke ödmjukar sig, göra med honom som ordspråket säger: 'Den gråter icke lättare, som gråter efteråt, än den, som gråter förut'. Ty han skall icke få en lättare död än sin broder, nej tvärtom en svårare, såframt han icke skyndsamt bättrar sig.» Om hertigens biktfader. Kristus talar: »Vad sade dig denne broder? Månne icke att hertigen är god och icke kan leva bättre? Han urskuldade alltså hans oåterhållsamhet. Sådana äro icke biktfäder utan bedragare. De gå omkring som enfaldiga får men äro i verkligheten rävar och smickrare, ja sådana äro de vänner, som för något ringa timligt föreslå människorna, vad de skola göra och underlåta. Om denne broder hade suttit i sitt kloster, så hade han syndat mindre och fått ett mindre straff och en större krona.» Somliga rådde fru Birgitta, att hon och hennes följe skulle förändra klädedräkten och svärta ansiktena för saracenernas skull. Kristus talar: »Vad rådde man dig? Att I skullen vanställa edra kläder och svärta ansiktena? Månne jag Gud, som ger dig befallningar, skulle vara såsom den, vilken icke känner framtiden, eller såsom en vanmäktig, vilken fruktar allt? Ingalunda. Jag är ju visheten och makten själv, och jag förutser allting och kan allting. Låten därför edra kläder och ansikten vara oförändrade, och antvarden eder vilja åt mig. Jag, som räddade Sara från dem, vilka tagit henne till fånga, skall även beskydda eder på hav och på land och skall sörja för eder så som det gagnar eder bäst.» Om biskop Alfons. Modern talar: »Min vän bör älska dig såsom sin moder, härskarinna, dotter och syster. Såsom sin moder på grund av din ålder och de råd, han bör hämta hos dig. För det andra såsom sin härskarinna, på grund av den nåd, som givits dig av Gud, vilken genom dig uppenbarat sin visdoms hemligheter. För det tredje såsom sin dotter, i det han undervisar och tröstar dig och förser dig med det som är nyttigt för dig. För det fjärde såsom sin syster, i det han klandrar dig, när det behövs, och med ord och exempel uppmanar och sporrar dig att bliva fullkomligare. Säg honom vidare, att han bör vara såsom den, vilken bär de yppersta blommor, d. v. s. mina ord, vilka äro ljuvare än honung för dem som smaka dem, skarpare och mera genomträngande än pilar och verkningsrikare vad belöning angår. Det tillkommer alltså bäraren att skydda blommorna för vind, regn och hetta. För vind, d. v. s. för världsligt tal; för regn, d. v. s. för köttsliga förnöjelser; dessutom för den världsliga ynnestens hetta. Ty den som berömmer sig av sådant, han låter blommorna vissna och visar sig själv mindre lämplig att bära dem.» Om Cyperns drottning. Sonen talar: »Råd drottningen, att hon icke återvänder till sitt fädernesland, emedan det icke är lämpligt, utan i stället stannar där hon nu är och tjänar Gud av hela sitt hjärta. För det andra att hon icke gifter sig och tager sig en ny man, ty det är välbehagligare för Gud att hon begråter vad som förbrutits och genom botövningar ersätter den gagnlöst förbrukade tiden. För det tredje att hon beveker männen i riket till inbördes endräkt och kärlek och arbetar på, att goda seder och rättvisa vidmakthållas på ett lovvärt sätt samt att folket icke betungas av osedvanliga pålagor. För det fjärde att hon för Guds skull glömmer det onda, som begåtts mot hennes man, och icke upptändes till hämnd. Jag är ju domare och skall döma för henne. För det femte att hon uppfostrar sin son med gudlig kärlek och utser rådgivare åt honom, som äro rättfärdiga och icke vinningslystna, samt förtrogna vänner, som äro kyska, besinningsfulla och visa; av dessa må han lära sig att frukta Gud, regera rättvist, varkunna sig över de nödställda, fly ögontjänare och smickrare såsom gift samt begära råd av rättfärdiga människor, även om de äro fattiga, ringa och förbisedda. För det sjätte att hon avskaffar kvinnornas skamlösa vana att gå med åtsittande kläder och blottade bröst, smörja sig och vara fåfänga på mångahanda sätt, ty detta är alldeles förhatligt för Gud. För det sjunde att hon har en biktfader, som lämnat världen, som mera älskar själarna än gåvor och skänker och som icke blundar för synderna och icke är rädd för att klandra dem. Honom må hon lyda såsom Gud i allt som rör själens frälsning. För det åttonde att hon ger akt på heliga drottningars och kvinnors liv samt utforskar hur Guds heder kan förökas och arbetar därpå. För det nionde att hon är förnuftig i sina gåvor, undviker skulder och undflyr människors beröm, ty det är välbehagligare för Gud att giva föga eller intet än att skaffa sig skulder och bedraga sin nästa.» Om den nye konungens kröning. Guds Son talar: »Det är en stor börda att vara konung men en stor ära och ytterst fruktbringande. Det anstår en konung att vara mogen för sin uppgift, erfaren, klok, rättvis och arbetsam och att älska sina medmänniskors nytta mer än sin egen vilja. Därför blevo rikena fordomdags väl regerade, när man till konung valde en sådan, som både ville och förstod och kunde regera rättvist. Men nu äro regeringarna icke regeringar utan barnlek, fjolligheter och rofferi, ty liksom en rövare letar efter sätt och tid att lägga försåt, så att han kan skörda vinst utan att bli upptäckt, så tänka konungarna nu ut knep för att kunna upphöja sina avkomlingar, inhösta penningar och slugt betunga undersåtarna, och de skipa gärna rättvisa för att erhålla timligt gott, men de älska icke rättvisan för att därigenom vinna evig lön. Därför har den vise visligen sagt: 'Ve det rike, vars konung är ett barn, lever kräsligt och har utsvävande smickrare men som icke bekymrar sig om samhällets förkovran!' Men emedan denne gosse icke skall umgälla sin faders orättvisa, så må han, om han vill göra framsteg och fylla det kungliga namnets värdighet, lyda mina ord, som jag förut sagt om Cypern, icke efterlikna sina föregångares seder, lägga bort barnslig ostadighet och slå in på den kungliga vägen samt skaffa sig gudfruktiga medhjälpare, som icke älska hans gåvor mera än hans själ och hans heder, som hata smicker och som icke rädas att säga och följa sanningen och att framställa förebråelser. Annars skall varken gossen få glädje av folket eller folket av den utkorade.» |