Bruden skriver till konungen av Cypern och fursten av Antiokia: Det första rådet är, att var och en av eder inför sin biktfader avlägger en ärlig och fullständig bekännelse över allt vad han begått emot Guds vilja; sedan skolen I mottaga vår Herres Jesu Kristi välsignade lekamen i gudsfruktan och Gudskärlek. Det andra rådet är, att I båda ären förenade i sann kärlek, så att I ären ett hjärta inför Gud och till hans heder, i det I styren riket till Guds ära och undersåtarnas nytta.

Det tredje rådet är, att I båda ären förenade i sann kärlek med edra undersåtar, i det I av vördnad för Jesu Kristi lidande och död förlåten och skonen alla, som med råd, gärning eller samtycke samverkat till eder faders, konung Peters, död. Upptagen dem av hela ert hjärta i eder kärlek, på det att Gud måtte mottaga eder i sin barmhärtighet och på det att han måtte giva eder kraft och styrka att styra riket till hans ära.

Det fjärde rådet är, att I, emedan Gud i sin försyn insatt eder till rikets styresmän, använden all tänkbar omsorg och omtänksamhet i att tala med alla föreståndare för kyrkorna och klostren och eftertryckligt men kärleksfullt förmana dem, att de alla och deras underlydande bättra sig på alla de punkter, där de på något sätt (andligen eller timligen) avvikit från de heliga fädernas, sina föregångares, fromma inrättning, och skyndsamt vända tillbaka till att med rent sinne leva i sina föregångares forna stånd, så att deras levnadssätt helt må omdanas och de och deras underlydande, efter att ärligt ha bättrat sig, må vinna Guds vänskap och bliva värdiga att bedja Gud, att han barmhärtigt måtte förnya hela Kyrkans tillstånd i dygdernas helighet. Det femte rådet är, att I, för den stora kärleks skull, varmed Gud älskat edra själar, viljen älska edra underlydandes själar.

I mån råda edert ridderskap, att alla, som på något sätt förtörnat Gud, snabbt och ödmjukt må bättra sig och alla, som äro under den romerska Kyrkans lydnad och uppnått förnuftets ålder, ödmjukt må gå till bikt, försona sig med de medmänniskor, vilka de förolämpat, och leva i endräkt med dem, efter verkställd bättring mottaga Kristi vördnadsvärda lekamen och sedan föra ett katolskt liv, d. v. s. trofast leva i äktenskap eller änkestånd eller i jungfrulighetens lovvärda stånd och iakttaga allt vad den heliga Kyrkan befaller samt att de med gott exempel, ord eller gärning kärleksfullt förmå sina tjänare, underlydande och alla, som de på något sätt ha makt över, att göra detsamma och med goda förmaningar styrka dem att hålla fast vid sin föresats. Och varen övertygade om, att alla, som icke vilja lyda i dessa ting, skola lida förluster till kropp och själ.

Det sjätte rådet är, att I talen med alla kyrkoföreståndare, att de eftertryckligt och flitigt förmana alla sina klerker, nämligen kyrkoherdarna, att var och en av dem samvetsgrant utforskar i sin församling, om där finnas några sockenbor, vilka leva illa och framhärda i offentliga synder till skymf för Gud och förakt för den heliga modern Kyrkan, och om de finna sådana, vilka oblygt leva i sina öppna synder, de eftertryckligt må varna dem för deras själars faror och lära dem de andliga läkemedel, genom vilka de ödmjukt kunna och böra bättra sig.

Men om några, som leva i offentliga synder, icke vilja ödmjukt lyda, så må dessa själarnas herdar icke underlåta att förkunna detta för sina överordnade och biskopar, på det att de motsträvigas fräckhet av prelaterna må lagligen kuvas och näpsas genom kyrkligt straff.

Om däremot biskoparna och de överordnade på grund av syndarnas förhärdelse och högmod eller på grund av deras världsliga makt icke äro i stånd att näpsa och straffa dem, då gives åt eder, mina herrar, det rådet att I med eder mäktiga hand samverken med dessa herrar prelater, så att syndarna tack vare eder hjälp och samverkan låta rätta sig, göra bot och bättring och så vinna Guds misskund.