Jag såg ett stort palats av ofattbar storlek, likt den klara himlen. Där voro oräkneliga personer, sittande på stolar, iklädda vita skrudar och skinande som solstrålar. Och i palatset såg jag en underbar tron, och på den satt det likasom en man, vilken strålade klarare än solen, lyste av obegriplig skönhet och var en herre av omätlig makt. Hans glans var av ofattbar längd, bredd och djup. En jungfru stod bredvid tronen, strålande av sällsam glans och bärande en dyrbar krona på huvudet. Och alla de närvarande betjänade honom som satt på tronen och lovprisade honom med hymner och sånger, och de hedrade vördnadsfullt denna jungfru såsom himmelens drottning.

Han, som satt på tronen, sade till mig med den mest höviska röst: » Jag är himmelens och jordens Skapare, en med Fadern och med den Helige Ande och sann Gud. Ty Fadern är Gud, Sonen är Gud och den Helige Ande är Gud, och dock är det icke tre gudar utan tre personer i en gudom. Men nu kan du fråga: om det är tre personer, så måste det väl vara tre gudar? Jag svarar dig, att Gud är själva makten, själva visheten och själva godheten; av honom är all makt under himmelen och ovan och all vishet och godhet som kan tänkas. Sålunda är Gud trefaldig och en; tre till personerna och en till naturen. Ty Fadern är den makt och vishet, varav allt stammar; han är mäktigare än allt annat och han har icke sin makt av någon annan utan av sig själv och från evighet.

Makt och vishet är även Sonen, som är jämlik Fadern; han är icke mäktig av sig själv utan mäktigt och outsägligt född av Fadern, begynnelse av begynnelsen och aldrig någonsin skild ifrån Fadern. Makt och vishet är även den Helige Ande, som utgår av Fadern och Sonen och är jämlik dem i välde och makt. Det är alltså en Gud och tre personer, ty de tre hava en natur, en verksamhet och en vilja, en ära och makt. Ehuru de äro en till väsendet, äro de dock skilda till personernas beskaffenhet. Ty hela Fadern är i Sonen och Anden, Sonen är i Fadern och Anden, och Anden är i dem båda, i en enda gudomsnatur, icke som om någon vore tidigare eller senare utan på ett outsägligt sätt; ingen är här tidigare eller senare, större eller mindre än den andre, utan allt är outsägligt och jämlikt.

Därför är det träffande skrivet, att Gud är underbar och mycket lovvärd. Gudomen sände ju sitt ord till jungfru Maria, genom sin ängel Gabriel, men samme Gud, som sände och var sänd av sig själv, var med ängeln Gabriel, i Gabriel och före Gabriel hos jungfrun. Och sedan ordet sagts av ängeln, blev Ordet kött i jungfrun. Detta ordet är jag, som talar med dig. Fadern sände mig nämligen genom sig själv med den Helige Ande till jungfruns kved. Dock miste icke änglarna min gudoms åsyn och närvaro; nej, jag Sonen, som var med Fadern och den Helige Ande i jungfruns kved, jag var densamme i himmelriket med Fadern och den Helige Ande i änglarnas åsyn, styrande och vidmakthållande allt, ehuru min mandom, tagen av mig allena, vilade i Marias sköte.

Jag, som alltså är en Gud i min gudom och mandom, försmår icke att tala med dig, för att visa min kärlek och stärka den heliga kristna tron. Och ehuru det förefaller som om min mandom vore här hos dig och talade med dig, så är det dock riktigare att säga, att din själ och ditt förstånd är med mig och i mig, ty för mig är intet omöjligt och intet svårt, varken i himmelen eller på jorden. Jag är förvisso såsom en mäktig konung, vilken kommer med sin här till en stad, fyller alla platser och upptager allt. Så fyller min nåd alla dina lemmar och styrker allt. Jag är sannerligen i dig och utanför dig. Ehuru jag talar med dig, är jag dock densamme i den himmelska härligheten. Ty vad kan vara svårt för mig, jag som uppehåller allt med min makt, anordnar allt med min vishet och överträffar allt med min dygd?

Jag, som med Fadern och den Helige Ande är en Gud, utan begynnelse och utan slut, jag som för människornas frälsning tog mandom (medan gudomen dock förblev oskadd) och i sanning led, uppstod från de döda och uppsteg till himmelen, jag talar nu verkligen till dig. Jag är den sanne och högste kejsaren och herren. Ty det finns ingen herre som är högre än jag eller som varit före mig eller som skall komma efter mig, utan allt herravälde är av mig och genom mig. Alltså är jag sann herre, och ingen kan med rätta kallas herre utom jag, ty all makt och allt herravälde är av mig, och ingen kan motstå min makt. Jag är även kronans konung. Månne du förstår, min brud, varför jag sade 'kronans konung'? Min gudom var förvisso utan begynnelse och skall vara och är utan slut. Denna gudom liknas med rätta vid en krona, ty kronan är utan början och utan slut. Liksom man i ett rike gömmer kronan för den framtida konungen, så gömdes min gudom för min mandom, som skulle krönas därmed.

Jag hade två de yppersta tjänare. Den ene var präst, den andre lekman. Den förste var min apostel Petrus; denne hade prästens ämbete. Den andre var aposteln Paulus, vilken så att säga var lekman. Petrus var bunden i äktenskap, men när han såg, att ett äktenskap ej kunde förenas med prästämbetet och betänkte, att hans sinnes dygd äventyrades genom oåterhållsamheten, så avhöll han sig från den köttsliga föreningen i äktenskapet och höll fast vid mig med fullkomlig håg. Paulus däremot iakttog kyskhet och bevarade sig obefläckad av den äktenskapliga bädden. Se nu vilken kärlek jag bevisade dessa två!

Åt Petrus gav jag nämligen himmelrikets nycklar, på det att allt vad han band och löste på jorden också skulle vara bundet och löst i himmelen. Åt Paulus förunnade jag, att han skulle vara lik Petrus i ära och heder. Och därför må du veta, att liksom de på jorden varit varandras likar och förenade med varandra, så äro de nu i himmelen förenade i evig ära och förhärligade. Och fastän jag uttryckligen nämnt just dessa två, så förstår jag dock med dem andra biskopar och konungar och mina vänner.

Ty liksom jag fordom, på lagens tid, talade blott till Israel såsom till en enda man, medan jag dock avsåg hela det israelitiska folket, så förstår jag nu med dessa två flera, ja alla dem vilka jag uppfyllt med min nåd och min kärlek. Men sedan någon tid förgått, började det onda bli mera utbrett och köttet bli svagare och mera benäget än förr till det onda. Fördenskull sörjde jag barmhärtigt för både prästernas och lekmännens stånd, vilka jag betecknar med Petrus och Paulus, i det jag tillät prästerna att på måttfullt vis äga kyrkogods till lekamlig nytta, så att de skulle bliva desto ivrigare och trägnare i min tjänst. Det behagade mig även, att lekmännen skulle leva ärbart i sitt äktenskap, enligt Kyrkans föreskrift.»