Guds moder talar till bruden och säger: »Säg till drottningen, att jag, barmhärtighetens moder, tog emot henne som en avgnagd äppelkärna, vilken icke var vacker att se på utan besk att smaka och motbjudande att svälja ned. Dock planterade jag henne i ett avlägset land för att hon skulle bära god frukt. Liksom träden utveckla blad, blommor och frukter, så bör hon alltså bära dygdernas blad, i det hon gärna lyssnar till Guds ord, som äro nyttiga för själen och kunna förliknas vid trädens blad.

Hon må även tala det, som är till Guds heder och nästans nytta, ty då bär hon fagra blommor. Dessutom bör hon älska Gud och sin nästa, ty då bär hon den yppersta frukt. Men nu talar hon gärna oanständiga ord och sådant, varmed hon kan förvärva världens heder och gunst. Hon må alltså omvända sig till mig och genom sitt lyssnande, sitt talande och sin gärning bringa min Son den kärlekens frukt, som smakar honom så ljuvt, nämligen hennes själ, vilken han innerligt åstundar att äga.»