Guds Son talar till bruden om en slug smickrare, som en konung ville upphöja och taga till rådgivare: »Den mannen, som du känner och som konungen nu vill taga till rådgivare, är en varg. Och vad kan han göra annat än svika, gripa och sluka? Därför säger jag, att om konungen vill vinna min vänskap, så må han akta sig för dennes vänskap och umgänge och draga sig tillbaka därifrån, icke giva honom det minsta fjät av jord, som denne beder honom om, och icke bistå honom med sina män eller gåvor, ty fast han har fårets ull, är han besatt av en osläcklig törst och har svekets gift i hjärtat.

Men om konungen lyssnar till hans råd, åstundar hans vänskap, slår sig lös med honom och fattar fullt förtroende till honom, då skall han förkastas av mig och bliva till ett ordspråk och ett åtlöje för många, i det de säga: 'Se, kungen är mera lik en krönt åsna än en furste'. Och han må jämväl hava skäl att frukta, att han förlorar riket med sorg.»

Sonen talar: »Denna drottning, som förut var mig kär, har nu kommit på avvägar och söker av vargens säd äktenskapets frukt av sin frukt, emot min vilja och mina ord. Därför må du vara förvissad om, att hon ej skall få glädja sig åt sin frukt, att hennes säd ej skall slå djupa rötter och att invånarna ej skola få glädja sig åt en arvinge, ty konungen hade icke rätt till riket, eftersom den yngre undanträngde den äldre.»