Absolution. Den ärorika, huldaste Gudsmodern må styrka oss i den allraheligaste tron. Amen.

Kapitel 19. Drottningen av Söderlanden säges hava kommit fjärran ifrån till konung Salomo. När hon förnam hans visdom, hade hon icke anda för att uttrycka sin stora häpnad, men efter att hava samlat sig, berömde hon konungen med prisande ord och ärade honom med stora gåvor.

Träffande jämföres den högsta av drottningar, Jungfru Maria, med denna drottning, ty hennes själ överblickade skarpsinnigt hela världens inrättning från dess begynnelse och ända till dess slut samt betraktade noggrant allt som fanns däri; dock fann hon där ingenting, som hon åstundade att äga eller lyssna till utom den visdom, som hon hörde av Gud. Den sökte hon med all begärlighet, den utforskade hon samvetsgrant, tills hon visligen fann själva visdomen, nämligen Kristus, Guds Son, som är ojämförligt mycket visare än Salomo.

När jungfrun såg, hur vist han genom sin kropps lidande på korset återvann själarna och öppnade himmelrikets portar för dem, ehuru den svekfulle fienden vunnit dem för helvetets död, då stod denna jungfru närmare döden än Söderlandens drottning, när denna blev utom sig av förundran. När sedan Kristi, Guds och hennes Sons, lidande var fullbordat, då förhärligade denna jungfru, som återfått sina krafter, Gud med gåvor, som voro honom ytterst behagliga, ty genom sin hälsobringande lära vann hon flera själar för Gud än vad någon annan person efter Kristi död någonsin gjort med alla sina gärningar.

Att hon hedersamt prisade honom med sitt tal, det framgår även därav, att hon ensam, när många efter hans mandoms död alldeles betvivlade detta, ståndaktigt betygade, att han var Guds sanne Son, evigt odödlig i sin gudom. På tredje dagen, när lärjungarna svävade i tvivel angående hans uppståndelse, när kvinnorna samvetsgrant sökte hans kropp i graven och apostlarna själva i sin stora hjärteängslan och bävan stängde in sig tillsammans, då bevittnade (så få vi utan tvivel tro, ehuru Skriften intet nämner om att hon yttrat sig vid den tiden) jungfrumodern, att Guds Son i köttet återuppstått till evig ära och att döden icke mera hade någon makt över honom.

Och även om Skriften säger, att Magdalena och apostlarna först skådat Kristi uppståndelse, så kunna vi dock hålla för visst, att hans värdigaste moder i sanning känt till den tidigare än de och sett honom levande uppstå från de döda tidigare än de, varför hon, uppfylld av jubel i sitt hjärta, ödmjukt prisade honom. Men när hennes välsignade Son uppstigit till sitt ärofulla rike i himmelen, tilläts Jungfru Maria att stanna kvar i denna världen till de godas styrkande och de villfarandes tillrättavisning. Hon var nämligen apostlarnas mästarinna, martyrernas styrkarinna, bekännarnas lärarinna, jungfrurnas klaraste spegel, änkornas tröstarinna, den nyttigaste förmanarinna för dem, som levde i äktenskap, och den bästa hjälparinna för alla, som bekände den katolska tron.

När apostlarna kommo till henne, yppade hon dem allt, som de icke fullkomligt kände till om hennes Son och förklarade det förnuftigt för dem. Martyrerna eldade hon att gladeligen utstå lidanden för Kristi namn, han som frivilligt utsatt sig själv för de största vedermödor för deras och allas frälsning; och hon framhöll, att hon själv före sin Sons död i trettiotre år burit sitt hjärtas ständiga bedrövelser med allt tålamod.

Bekännarna undervisade hon i frälsningens troslära, och genom hennes lärdom och exempel lärde de på det fullkomligaste sätt att klokt inrätta dagens och nattens tider till Guds lov och ära samt att förståndigt avväga sömn, föda och arbete på lekamligt och andligt vis. Av hennes så ärbara seder lärde sig jungfrurna att bete sig ärbart och att intill döden bevara sin jungfruliga renhet, att fly mångordighet och all fåfänglighet, att samvetsgrant rannsaka och övertänka alla sina gärningar och att rättfärdigt granska dem på den rätt inställda andliga vågskålen.

För änkorna berättade hon, den ärorika jungfrun, till deras tröst, att ehuru det behagat hennes moderskärlek mera, om hennes högt älskade Son lika litet velat dö i sin mandom som i sin gudom, så rättade hon dock sin moderliga vilja helt efter den gudomliga viljan och föredrog att ödmjukt uthärda alla lidanden, till Guds viljas förverkligande, hellre än att låta sitt gottfinnande på något sätt komma i strid med den gudomliga viljan.

Med dylikt tal gjorde hon änkornas själar tålmodiga i bedrövelserna och ståndaktiga under kroppens frestelser. Hon rådde dessutom de gifta, att de skulle älska varandra med uppriktig och oskrymtad kärlek och hava odelad vilja att göra allt vad Guds heder fordrade, varvid hon om sig själv berättade, hur hon uppriktigt givit Gud sin tro och hur hon av kärlek till honom aldrig motstått Guds vilja på någon punkt.