Absolution. Kristi moders ärorika födelse må vara oss till evig fröjd. Amen.

Kapitel 12. Fadern, Sonen och den Helige Ande voro av evighet en enda gudom, och deras vilja var aldrig söndrad. Som om tre lågor skulle uppstiga ur ett tänt bål, så framgingo på enahanda sätt ur den gudomliga viljans godhet tre kärlekslågor till ett och samma verks fulländning.

Den kärlekslåga, som utgår från Fadern, brann ljus och klar inför änglarna, när de insågo, att det var hans vilja att nådeligen utgiva sin älskade Son till den fångne tjänarens befrielse. Den kärlekslåga, som utgår från Sonen, var icke fördold, när han, eftersom detta var Faderns vilja, ville utblotta sig själv och antog tjänarens skepnad. Den kärlekslåga, som utgår från den Helige Ande, syntes icke mindre brinnande, när han visade sig beredd att genom uppenbara gärningar åskådliggöra Faderns, Sonens och sin egen vilja.

Och ehuru denna gudomliga viljas varma, brinnande kärlek strålade över alla himlar och med sin klarhet bragte änglarna outsäglig tröst, kunde dock, enligt Guds eviga förutbestämmelse, återlösningen icke komma för människosläktet, förrän Maria blivit född. I henne skulle en så het kärlekseld upptändas, att när dess välluktande rök svävade upp, den eld, som var i Gud, själv skulle ingjuta sig i den och sålunda genom den intränga i denna kalla värld. Sannerligen, denna jungfru var efter sin födelse lik en ny men ännu ej upptänd lykta, som skulle upptändas på det sättet, att liksom Guds kärlek, som liknas vid tre lågor, strålade i himmelen, så skulle denna utvalda lykta Maria stråla i vår mörka värld med tre andra kärlekslågor.

Marias första låga sken så klart inför Gud, när hon till Guds ära fast lovade att bevara sin jungfrulighet obefläckad ända till döden. Och Gud Fader fann så stort behag i denna rena, ärbara jungfrulighet, att han täcktes skicka henne sin älskade Son jämte sin, Sonens och den Helige Andes gudom. Marias andra kärlekslåga kom till synes däri, att hon beständigt nedtryckte sig själv med en otänkbart djup ödmjukhet, vilket förvisso behagade Guds välsignade Son så mycket, att han av hennes så ödmjuka kropp värdigades taga den vördnadsvärda lekamen, som för evigt skulle upphöjas över allting i himmel och på jord.

Den tredje lågan var hennes över allting prisvärda lydnad, vilken till den grad drog den Helige Ande till henne, att hon genom honom blev uppfylld med alla nådegåvor. Och ehuru denna välsignade nya lykta icke blev upptänd med dessa kärlekslågor omedelbart efter sin födelse (ty hon hade liksom andra små barn en späd kropp och ett outvecklat förstånd, varför hon icke kunde förstå Guds vilja), så gladdes dock Gud mera åt henne, som då ännu intet förtjänat, än åt de goda gärningar, som alla människor före henne gjort i hela världen.

Ty liksom en god citterspelare skulle tycka om en ännu icke färdiggjord cittra, om vilken han förutser, att den kan komma att ljuda vackert, så älskade allas Skapare Marias kropp och själ högeligen i hennes barndom, eftersom han på förhand visste, att hennes ord och gärningar skulle behaga honom mera än all ljuv musik. Det är även högst troligt, att liksom Marias Son genast hade fullkomliga sinnen, när han efter att ha antagit mandom vilade i sin moders liv, så fick även Maria efter sin födelse sinne och förstånd tidigare än andra barn.

Gud och änglarna gladdes alltså i himmelen åt hennes ärorika födelse, och så må även människorna med glädje prisa hennes födelse på jorden och av hela sitt hjärta bringa allas Skapare lov och ära för henne, han som bland alla, vilka han skapat, utvalde just henne och lät henne födas bland syndiga människor för att på det heligaste sätt föda syndarnas förlossare.