Absolution. Jungfrun, hälsad av ängeln, må täckas utplåna våra synder. Amen.

Kapitel 14. Ingen tunga förmår berätta, hur vist den ärorika jungfruns sinne och förstånd fattade Gud själv i samma ögonblick som hon först fick kunskap om honom, särskilt som varje mänskligt sinne har svårt att föreställa sig, hur mångfaldigt samma jungfrus välsignade vilja underkastade sig Guds tjänst, ty det behagade henne på det allra högsta att fullkomna allt det som hon förstod behagade Gud.

Jungfrun förstod nämligen, att Gud icke skapat kropp och själ åt henne för hennes förtjänster eller av denna anledning givit hennes vilja frihet att ödmjukt hålla Herrens bud eller också stå dem emot, om detta behagade henne, och därför beslöt jungfruns ödmjuka vilja att som tack för de välgärningar, hon redan mottagit, med all kärlek tjäna Gud så länge hon levde, även om han icke skulle giva henne något annat.

Och när hennes förstånd förmådde fatta att han, alla tings skapare, även skulle täckas bliva återlösare av alla de själar han skapat och att han som belöning för en så stor möda icke önskade sig något annat än själarna själva samt att varje människa har fri vilja att blidka Gud genom goda gärningar eller reta honom till vrede genom onda gärningar, då började jungfruns vilja genast samvetsgrant leda hennes kropp bland världens stormböljor såsom en klok styrman sitt skepp.

Styrmannen fruktar ju, att skeppet skall taga skada av vågornas häftiga anlopp, och klipporna, mot vilka fartygen esomoftast kastas sönder, vika knappast ur hans minne. Repen och hela skeppsutrustningen fäster han stadigt, och hans ögon se ständigt mot hamnen, där han önskar vila ut efter mödorna; det är även hans ivriga åstundan, att det gods, han fraktar på sitt skepp, måtte nå den sanne ägaren, som han håller mycket av, och lända till dennes gagn. På liknande sätt var det med denna kloka jungfru: sedan hon fått kännedom om Guds bud, började genast hennes vilja, efter dessa budords vind, att vist och vaksamt styra hennes kropp.

Hon fruktade alltså ständigt sina fränders närvaro, eftersom deras medgång eller motgång, som skulle kunna jämföras med världens stormvågor, möjligen kunde göra det besvärligare för henne att tjäna Gud i ord eller gärningar. Allt, som var förbjudet i Guds lag, bevarade hon samvetsgrant i minnet och undvek det omsorgsfullt, så att det icke, likt en farlig klippa, skulle kunna föra hennes själ i andligt fördärv.

Sannerligen, denna prisvärda vilja tyglade jungfrun och behärskade hennes sinnen så, att hennes tunga aldrig någonsin rördes till onyttigt tal, hennes ärbara ögon aldrig lyftes till att betrakta något onödigt och hennes öron blott gåvo akt på det, som hörde till Guds ära. Sina händer och fingrar utsträckte hon endast till sin egen eller sin nästas nytta, och hon tillät icke sina fötter att taga ett enda steg utan att först tänka över till vad nytta detta kunde vara.

Jungfruns vilja åstundade dessutom att gladeligen uthärda världens alla vedermödor för att sålunda kunna komma till den trygga hamnen, d. v. s. till Gud Faders sköte; oupphörligen önskade hon, att hennes själ måtte bringa Gud, som var henne allra kärast, heder och glädje för att han hade skapat henne.

Och emedan jungfruns vilja aldrig svek, när det gällde något gott, därför upphöjde Gud, från vilken allt gott utgår, henne på det ärofullaste sätt till dygdernas höjd och lät henne skina mycket klart i alla dygders glans. Vem kan undra på att Gud älskade denna jungfru högt över alla, när han förutsåg att hon skulle vara den enda bland de av man och kvinna födda, vars vilja aldrig någonsin böjdes till dödlig eller förlåtlig synd?

O hur nalkades icke detta skepp, d. v. s. jungfruns kropp, den högst åtråvärda hamnen, d. v. s. Gud Faders vistelseort, när Gabriel kom och sade: »Hell dig, du högtbenådade!» O hur hedersamt antvardade icke Fadern, utan någon mans medverkan, sin Son åt jungfrun, när hon svarade ängeln: »Ske mig såsom du har sagt». Då förenades nämligen genast i jungfruns sköte gudomen med mandomen, och den sanne Guden, Gud Faders Son, blev människa, av jungfru född.