När den heliga Birgitta fyra år bott i Rom, i kardinalshuset bredvid kyrkan S. Lorenzo in Damaso, sade kardinalens vikarie till henne, att hon inom en månad måste flytta därifrån med sitt husfolk och söka sig ett annat hem. När hon hörde detta, blev hon mycket ledsen, ty hon hade hos sig en ung, skön och ädelboren dotter, som var åtråvärd i männens ögon, och hon fruktade att hon icke skulle kunna finna ett liknande hus, så att hon kunde bevara sin och sin dotters heder. Hon bad gråtande Gud om hjälp. Han ville pröva sin tjänarinna och sade därför till henne: »Du och din biktfader må denna månad gå staden runt och undersöka, om I kunnen finna ett annat hus, som passar eder».

Hon lydde, och med sin magister och andlige fader gick hon hela denna månad staden runt i sorg och bedrövelse utan att kunna finna någon lämplig bostad. Hennes dotter fru Katarina såg moderns ängslan, fruktade för sin egen heder och grät ofta. De två sista dagarna före månadens utgång lät fru Birgitta packa in sina saker för att lämna huset och taga in i pilgrimernas offentliga härbärgen. I den största smärta föll hon ned i bön och bad i tårar om hjälp från himmelen. Då uppenbarade sig Kristus för henne och sade: »Du är bedrövad, emedan du icke kunnat finna någon lämplig bostad.

Vet därför, att jag låtit detta ske till din nytta och större belöning, på det att du genom egen erfarenhet skulle pröva fattigdomen och de lidanden, som fattiga pilgrimer känna, då de dragit ut på vallfärd från sitt eget land, och sålunda kunna känna medömkan med dem. Vet likväl, att du icke skall fördrivas från detta hus! Det skall nämligen sändas dig bud från husets ägare, att du tröstad kan stanna i detta hus, såsom du hittills gjort, i god fred och ro med allt ditt husfolk. Och du skall trygg bo kvar här, du och ditt husfolk och alla de dina, och ingen skall vidare kunna oroa eder.» Fru Birgitta gick glad och meddelade herr Petrus, sin andlige fader, denna uppenbarelse.

Genast klappade ett bud på husets dörr och bar fram ett brev från husägaren, vari denne tröstade henne och skrev till henne, att hon ej behövde lämna huset utan kunde stanna där och bo kvar i all fred och ro.