Guds Son talar: »Varje gudomlig lag är inriktad på att stävja överträdarnas dristighet eller på att tygla de lättsinnigas överdåd eller på att lära människorna vad de skola göra och underlåta. Därför är det i varje lag så, att om någon syndar av svaghet eller olidlig nöd, blir han befriad från straff; den som syndar utan att vilja det och utan berått mod, skall dömas mildare, medan den, som syndar med flit och utan uppehåll, icke kan ursäktas.

Likaså var det med mina lärjungar, ty när jag ännu kroppsligen levde hos dem, bröto de på sabbatsdagen ax och åto dem. De dömdes då av de skenheliga judarna, men jag, som kände deras enfald och svaghet, urskuldade dem och anförde såsom exempel David, vilken, när han var stadd i nöd på sin färd, åt prästernas bröd, vilket enligt lagen var lekmän förvägrat.

Nu har jag själv, Gud, sänt en ny, av mig författad, regel till mina vänner, och i den måste all kärlek, ödmjukhet och klokhet iakttagas och medlidande visas både sjuka och friska, ty en lag, som icke fullkomnas i kärlek, ödmjukhet och klokhet, är icke berömvärd. Ehuru jag sagt i regeln, att alla friska skola fasta på bestämda tider, får dock dispens icke nekas dem, om en plötslig förändring vederfares dem eller om sjukdom eller hårt arbete gör anspråk på medlidande.

Detta må dock ligga i abbedissans och konfessorns hand och bero av dens gottfinnande, vilken man föreskrivit att bestämma, hur ofta friska behöva bryta fastan och unna sig vederkvickelse. Man må alltså dispensera dem, som känna sig kraftlösa eller ha något lyte, gripits av plötslig sjukdom eller tröttats av hårt arbete.»