Guds Son talar: »Se, konungen har försmått mitt andra råd liksom det första. Därför gingo mina ovänner in på min moders platser och kullkastade och förstörde, såsom du hört. Fördenskull ropa stenar och stockar hämnd över konungen. Dock vet Gud att bereda sig ära av människors ondska. Och det, som kom djävulen att tro att han hade makten, det skall föranleda, att han med skam fördrives. Om de höga byggnaderna hade fått stå, hade de väckt högmod hos ett kommande släkte och blivit till ett exempel i överdåd, och om de sedan med vett och vilja hade blivit raserade, skulle detta ha klandrats såsom vankelmod och skadegörelse.

Nu vill jag visa dig med ledning av en uppkommen skada och människors ondska hur en för Gud kär ödmjukhet uppbygges av den stora högfärden och av murarnas onyttiga och kostsamma höjd. Först må husets vingar ödmjuka sig och väggarnas höga resning nedbrytas. Då sker det som länder Gud till heder, de inneboende till nytta och de betraktande till glädje, samtidigt som man visar tecken på ödmjukhet. Men huru detta skall ske, det må ligga i deras hand och råd, som känna konsten att resa byggnader.»

Vidare säger Guds Son: » Jag talade förut med dig om staden Jeriko, som jag förliknade vid platsen för detta kloster, och huru iordninggjorda byggnader skulle bliva stående och inskränkas till det ödmjuka och enbart nödvändiga. Detta tillät jag mina vänner, om konungen samlade dem enligt mitt råd. Därför må de, som nu äro församlade, arbeta på att allt överflödigt avlägsnas och att man nöjer sig med det enbart nödvändiga och ödmjuka och sätter en heder däri.»