Jag är den, som blev sänd till Jungfruns sköte med honom, som skickade mig, och tog mandom och blev född. Men varför? Jo, på det att jag med ord och gärningar skulle uppenbara tron. Jag dog, för att jag skulle kunna öppna himmelen. Jag blev begraven, uppstod från de döda och skall återkomma för att döma.

När nu biskoparna församlat sig, må du säga till ärkebiskopen: 'Du undrar, varför jag talar mina ord. Lyft upp dina ögon och se! Vänd dina öron till och hör! Öppna din mun och fråga! Slå upp dina ögon och se, hur förgäten jag är av alla! Se, hur jag blivit förskjuten av alla! Lägg märke till att ingen åstundar att hava mig till sin glädje! Spetsa dina öron och hör, huru från solens uppgång och till hennes nedgång människornas hjärtan grymt åstunda att utgjuta medmänniskors blod för vinnings skull!

Hör, hur alla smycka sina lemmar av högfärd! Hör, hur människornas lusta är oförnuftig såsom djurens! Öppna din mun och fråga, var trons försvarare finnas och var man finner dem, som bekämpa Guds fiender och våga sitt liv för sin Herre! Sök noga, så skall du finna, att mina vänner äro ytterst få! Betänk detta, så skall du inse, att jag ej talar utan orsak.

Forska ytterligare och hör efter, hur det är beställt med den romerska kurian, som borde vara mitt säte. Ty liksom det till en stol hör fyra ben och en sits, på vilken den sittande vilar, så skulle det till min stol, som jag lämnat åt påven, s. a. s. höra fyra ben, nämligen ödmjukhet, lydnad, rättvisa och barmhärtighet, samt en sits, nämligen gudlig vishet jämte Gudskärlek. Men denna stol har utbytts, och i dess ställe har man fått en ny, där högfärden ersätter ödmjukheten, egenviljan lydnaden, penningbegäret rättvisan, vreden och illviljan barmhärtigheten, medan misstycket består i att kallas vis och mästare enligt världsliga begrepp.

Se, till den grad fördärvad och förvandlad är min stol! Och se vidare och undersök huvudets övriga lemmar och hela prästerskapet, så skall du finna, att jag, allas Gud och Skapare, är dem tung och besvärlig som en sten, att jag smakar dem såsom gift och att jag är såsom en munsbit för deras glupande hunger. Se hur förkastad jag är! Se hur illa de belöna mig för min kärlek!

Jag har skapat dem och återlöst dem med så stor rättvisa och billighet, att det (för att tala i liknelse) är som om det framför mig stode en våg, på vilken jag, för att det skulle vägas riktigt därpå, icke lagt något annat än mitt eget hjärta. Jag blev född och omskuren. Jag hade allsköns vedermödor och lidanden att utstå. Jag fick höra de uslaste smädeord. Jag blev tillfångatagen och gisslad, jag blev bunden med rep och pinad såsom i en press, mina senor spändes ut, mina ådror brusto och alla leder krossades. Min hjässa och hela mitt huvud sargades av törnestyng. Det strömmande blodet levrade sig och vanställde mitt ansikte och skägg. Även munnen och tungan besudlades av blod. Tandköttet svullnade upp av slagen.

Då jag sedan utsträcktes på korset, hade min hals intet annat stöd än mina skuldror. Mina armar utsträcktes med rep till borrhålen i stammen. Fötterna drogos nedåt, genomborrades med tvenne spikar och hade intet annat stöd än spikarna. Hela mitt inre var förtorkat och stelnat. Mitt hjärta var fullt av värk, och emedan det var av friskaste och bästa slag, gick smärtan stundom från senorna till hjärtat och stundom tillbaka från hjärtat till senorna; sålunda förökades min smärta och förlängdes min dödskamp. När jag på detta sätt hängde i mina plågor, öppnade jag mina ögon och såg min moder stå och gråta. Hennes hjärta var fullt av svidande sorg, alla hennes lemmar voro stelnade och bleka, och hennes bittra ve plågade mig mera än mitt eget.

Jag såg även mina vänner vara i den största ångest; några av dem nästan tvivlade, andra bevarade sin tro ehuru de voro övermåttan bedrövade. Men då jag nu led denna stora smärta och framhärdade i dessa våldsamma kval, brast slutligen mitt hjärta av det oerhörda lidandet och själen lämnade kroppen, varefter huvudet något litet höjde sig, alla lemmar darrade, ögonen öppnade sig ungefär till hälften och fötterna fingo uppbära hela tyngden av kroppen, så att jag hängde som en trasa. Se, allt detta har jag, din Skapare, lidit, men ingen bryr sig om sådant! Över detta klagar jag inför dig, på det att du må betrakta, vad jag har gjort och hur jag vedergälles.

För det andra beder jag, att du arbetar med mig. Var och en, som vill utföra något arbete, bör hava tre ting. För det första ett ämne, varav saken skall tillverkas; för det andra verktyg, med vilka man gör dem; för det tredje noggrann beräkning, så att arbetet blir visligen gjort. Ämnet är jag själv. Jag är ju själva visheten, av vilken och genom vilken all visdom är, jag som sänt ut mina ord i världen. Verktygen äro mina vänner.

Tag alltså emot mina ord och se efter, om de äro färska och icke skämda, om man kan känna och smaka att de hava den sunda och rätta tron och om de äro värdiga och lämpliga för mitt guld. Tag i betraktande, om de leda från världskärlek till Gudskärlek, från helvetets väg till himmelens höjd. Och om så befinnes, må du och mina vänner verka min ära såsom med goda verktyg. Arbeta visligen, säger jag, såsom en vis man; arbeta tappert såsom en tapper man, arbeta nitiskt såsom en Herrens vän.

För det tredje befaller jag dig såsom herre, att du fullbordar vad du begynt. Du har vandrat min väg, du har satt din plog i ett litet stycke land och börjat plöja. Nu befaller jag dig: vänd plogen oftare, ryck upp rötterna och törnesnåren och bygg där kyrkor av din kyrkas ägodelar. Denna del av landet lämnar jag i dina händer; jag fordrar den av dig. Arbeta därför ivrigt och träget!

Konungen befaller jag, att han så snart som möjligt drager ut mot fienderna. Om han anser, att det, som han gör för mig, är stort, så har jag gjort något ännu större för honom, ty jag skonade icke mitt liv för hans skull. Jag skall giva honom tre följeslagare, av vilka två hava insikt i andliga ting och den tredje känner Kyrkans lag. Åt biskopen skall han anförtro sitt rike, och denne skall med sig förena en lekman, vilken icke utövar rättvisan för penningar, icke fruktar människor i sina domar, icke giver ut guldet för att få koppar i stället och icke tager smutsen i stället för himmelen.

Biskopen av Åbo befaller jag, att han framför ärendet till påven. Denne förbjuder jag att förminska något, men jag tillåter honom att lägga till vad som tjänar min ära och själarnas frälsning.

Man undrar, varför anden icke viker från den besatte. Härvidlag kan man skönja min fullkomliga rättvisa. Jag gör nämligen icke större orätt mot djävulen än mot en ängel i himmelen. Det är rättvist, att såsom något har kommit, så må det också gå bort. Denne ande har kommit långtifrån och skall också draga långt bort. Det finns tre slag av demoner. Det första slaget är såsom luft, som lätt glider in och omtöcknar människans medvetande, så att hon talar och beter sig oanständigt; sådant kommer lätt och går lätt bort, och det fanns hos den där gossen, såsom det tidigare visats dig.

Det andra slaget är såsom eld; det pinar hela kroppen och köttet med otålighet och förbittrar till den grad människans liv, att hon hellre vill dö än leva och av otålighet drives till allt som denne orene ande ingiver henne. Liksom detta kommer lätt, går det även lätt bort, varvid dock en kroppslig svaghet stannar kvar. Sådant fanns hos den där kvinnan. Det tredje slaget är såsom rök. Ty liksom röken, när den tränger in, orenar allt och blandar sig med allt, så har detta slags demon helt och hållet blandat sig med dennes själ och kropp.

Men liksom röken, sedan något hål upplåtits, så småningom viker bort, ja långt bort, så skall denne ande, som vid ordets uttalande började vika, efterhand försvinna, tills den besatte blivit alldeles ren. Och när man gjutit så många tårar och ålagt sig så många försakelser, som fordras härför, då skall anden fullständigt ha försvunnit och mannen känna sig renad, ty liksom denne ande kommit så småningom och långväga ifrån, så skall han enligt rättvisans fordringar vika bort på samma sätt.»