Välsignad vare du, som är jungfru och moder! Maria är ditt namn. Du födde Jesus Kristus. Och den liknelse, som jag en gång hört: att många ädla och visa buro vittnesbörd om någon, att han var mild och barmhärtig, varvid en väldig skara av fattiga ropade: 'Deras vittnesbörd är sant' – o min käraste fru, den synes passa in på dig, ty alla helgon, de som både äro ädla och visa, bära vittnesbörd om dig, att du i sanning är högst mild och barmhärtig.

Jag, som hör till de fattigas skara, har av mig själv intet gott, och jag ropar, att dessas vittnesbörd är alldeles sant. Fördenskull beder jag dig, huldaste fru, att du värdigas förbarma dig över mig. Det förefaller mig, som om jag vore i en mycket farlig ställning, ty jag tycker mig stå på tröskeln mellan två hus, av vilka det ena är mycket ljust och det andra mycket mörkt. När jag vänder ögonen till det mörka huset, förefaller mig allt, som jag sett i det ljusa huset, vara liksom en om natten upplevd dröm.»

Den heliga Jungfrun sade: »Säg mig - ehuru jag vet allting - vad du andligen sett i det mörka huset!» Jag svarade: »Det föreföll mig, som om det vore en ingång i det mörka huset och en trång utgång. Utanför utgången härskade en ljus klarhet, vari allt var ljuvt och angenämt. Från nämnda ingång ledde många vägar till utgången. Och på varenda väg stod det fem dödliga ovänner till dem som gingo fram på dessa vägar. Den första ovännen talade med insmickrande ord till dem, men på dem, som lånade honom sitt öra, sände han en brännande låga in i hjärnan. Den andra höll i handen blommor och annat, som jorden frambär och som snabbt falnar, men den, som vände ögonen till det med åstundan att äga det, genomborrades därav i ögonen såsom av det vassaste spjut.

Den tredje ovännen hade i handen ett käril, fyllt av gift och utanpå överdraget med tunn honung ända till brädden, och i halsen på alla, som smakade av detta käril, sände han giftet. Den fjärde hade olika dyrbara klenoder av guld och silver och ädla stenar, tillverkade av människors händer, men den som lade fram handen med åstundan att besitta dem, sårades därav såsom av den giftigaste orm. Den femte bredde den mjukaste dyna under fötterna på dem, som gingo fram, men så fort någon önskade vila därpå, drog fienden undan dynan, och den, som trodde sig vila mjukt, föll djupt ned på den hårdaste sten.»