Systrarnas gångkläder skola vara två underkjolar av vitt vadmal, den ena till dagligt bruk och den andra att byta med, en kjortel av grått vadmal och en kapuschongkåpa, vars ärmar ej få räcka längre än till början av långfingret. Och skörten, som hänga ned vid handen, skola liksom andra ärmar fästas enkelt och konstlöst vid armen med en knapp, när nunnorna utföra manuellt arbete. Dessutom skall man hava en kappa av grått vadmal liksom kjorteln och kapuschongen. Denna kappa får ej vara rynkad utanpå eller konstfullt hopsatt utan stram och slät, så att allt tjänar till nytta och intet till fåfänga; och om sommaren skall den vara enkel och om vintern fodrad, dock ej med dyrbara skinn utan med lamm- eller fårskinn.

Av samma slags skinn må man ock hava en skinnkjortel om vintern. Och kappan får icke komma marken närmare än en tvärhands längd, och den skall fästas över bröstet med en träknapp. Som fotbeklädnad må de om sommaren hava lågskor ända till hälen och strumpor ända upp till knäna, men om vintern stövlar upp till knäna, fodrade med vadmal, och lika höga strumpor. Huvudbonaden skall vara ett dok, vilket omgiver panna och kinder samt delvis betäcker ansiktet och vars ändar skola hopfästas i nacken med en nål.

Över detta dok skall man lägga slöjan av svart lärft, som, på det att den ej må falla av, skall fästas med tre nålar, en vid pannan och två vid öronen. Sedan skall man ovanpå slöjan fästa en krona av vitt lärft, och i denna krona skall man sy in fem små stycken av rött tyg, så att de se ut som fem droppar; det första lilla stycket skall vara i pannan, det andra i nacken, det tredje och det fjärde vid öronen och det femte mitt på hjässan, så att det hela liknar ett kors. Denna krona skall man med en nål fästa mitt på huvudet och anpassa efter huvudet, och den skall bäras av såväl änkor som jungfrur, till ett tecken på återhållsamhet och kyskhet.»